En historia...

Har följt en dokumentär på fyran som fördjupar sig i det vi gärna önskar tro aldrig existerat inom vårt lands gränser: raspolitik. Som land deltar gärna Sverige i hyllandet av andra länders ursprungsfolk men då kanske i syfte att exotisera. Sverige ses som ett föregångsland; har inte deltagit i krig på över hundra år, kommit oerhört långt i den demokratiska processen, har en väl fungerande flyktingpolitik osv. men man har glömt bort sin egen mörka historia, eller valt att inte belysa den.

Förra veckan tog man upp Sveriges aktiva roll som slavhandlare (!) i Karribiska övärlden...hur har man missat skriva in detta i historieböckerna? Hur är det möjligt att förfäras över andra länders raspolitik utan att reflektera över den egna raspolitiken - för den har funnits i historien, i allra högsta grad...och säkert att dessa tankegångar fortfarande existerar men i speciella kretsar, under ytan, vilket gör dem än mer farliga. För trots att vi lever i en upplyst värld, på 2000-talet, finns det människor som på fullt allvar tror att de är utsedda att leda världen med sina utseenden, beteenden eller förehavanden.

Kvällens program rörde Sveriges politik mot den egna ursprungsbefolkningen: samerna. Förhoppningsvis förs diskussionerna inte längre på riksdagsnivå, som de gjorde under förra seklet, även om det skulle behövas men då i syfte att be om ursäkt för den politik som förts och som man försökt mörklägga under så lång tid. Denna nedsättande politik som då fördes ligger till grund för samernas situation idag. I skydd av sitt riksdagsämbete satt män och skrev in stora markområden som sina egna, de ansåg sig ha rätt att döda renar som kommit över på "deras" mark och de ansåg sig också ha rätt att behandla renägarna som odjur. Att det var samernas land de tog sågs enbart som en slags "välgärning" eftersom dessa människor ändå skulle "dö ut". Överhuvudtaget sågs alla hemskheter som bl.a. svenska riksdagsmän genomförde som rena välgärningar för människorna som ingenting var värda.

I skydd bakom förfärandet av andra länders raspolitiken sitter landet Sverige och döljer sin egen.

Nytt, spännande möte

Fick ett nytt uppdrag idag- denna gång att skriva en handlingsplan till D-kursen vilket jag nu börjat formulera. Har aldrig gjort det tidigare men å andra sidan hade jag aldrig heller skrivit en kursplan innan men det gick ju- så hur svårt kan det här vá? Det är tur att jag aldrig vet det innan jag tar mig an utmaningarna... :)

Deltog i ett möte på HV med studenter i A-kursen. Mycket spännande möte där min glädje blev än större när även de kände behov av att träffas mer kontinuerligt på HV för att exempelvis diskutera litteratur eller andra tankar kopplat till det interkulturella...Pga. utvecklingssamtal på jobbet kunde jag tyvärr inte stanna hela mötet, men återkom när mina samtal var slut för dagen - då satt några studenter fortfarande kvar och diskuterade. Det blev spännande diskussion kring exempelvis uttryck, interkulturalitet eller plurikulturalitet?? Vad beskriver uttrycken i olika kulturer? Finns det behov av fler sätt att uttrycka sig?Interkulturalitet och intrakulturalitet, kan båda syfta till att beskriva arbetet med den egna identiteten? Hur uttrycka monokulturalitet? -Som en sluten boll där intresset för den egna identiteten endast är i fokus? Mångkulturalitet? - Som en boll bredvid andra bollar i ett bollhav? Interkulturalitet? - Bollarna sprängs som i en solexplosion för att därefter kunna interagera, integrera sig och utvecklas tillsammans...Mina tankar får hämta näring i denna, mycket personliga beskrivning av de olika begreppen.

Kursplanen för D-kursen godkänd!

Fick veta att kursplanenämnden vid Linköpings Universitet godkänt kursplanen för D-kursen!! Jag är sååå glad! Glädjen grundar sig dels på det faktum att jag deltagit i arbetet med att författa den, dels för att detta innebär att ett tiotal studenter i Ecuador, Peru och Bolivia nu kan fortsätta sina studier i Interkulturell pedagogik - på avancerad nivå!

Självförtroendet fick sig en rejäl kick framåt! Känns bra att veta att alla utmaningar är just utmaningar...inga omöjligheter som det ibland är lätt att tro, speciellt när man får skriva om och tänka nytt och redigera och....

GLÄDJE alltså! Hoppas mina kurskamrater i syd känner detsamma!

En helt vanlig söndag...

Har lyckats ordna en studieplats där jag fått ordning och reda i kaoset av böcker och papper, en plats där jag nu trivs och känner mig lugn och kan fokusera. Åtminstone kan jag fokusera på kursen under helgerna...

Har börjat parallell- läsa två fantastiskt intressanta böcker som jag förhoppningsvis kan hitta material i till ett framtida uppsatsarbete. De inspirerar mig även på ett personligt plan och innehållsmässigt går de lite hand i hand: "Plugga smart och lär dig mer" av Björn Liljeqvist och "Fem sätt att tänka" av Howard Gardner. Båda författarna fokuserar på tänkande, minnet och kunskapandet och hur dessa fungerar och kan utnyttjas maximalt. Liljeqvist beskriver olika minnestekniker och hur dessa kan utökas, maximeras och användas i mycket högre grad än vad vi idag gör. Howard i sin tur har en lite annan inriktning; de fem grundläggande tankesätten och vad medvetenheten om dessa kan bidra till ur flera olika perspektiv, exempelvis ur ett globalt, mänskligt perspektiv. Min läsning går vidare...vill försöka fokusera på böckerna ur ett vuxenpedagogiskt perspektiv.

Förresten har det vuxenpedagogiska perspektivet som ju kursen fokuserar på, kommit att hindra mig lite i mina tankar...Kursplanen kräver det och jag vill det...men det känns lite knepigt att fokusera på vuxenpedagogik när jag i min vardag helt och hållet tvingas fokusera på barn-ungdomsperspektivet, två helt skilda perspektiv som gör att jag blir konfunderad och kluven. Hur integrera det vuxenpedagogiska, interkulturella perspektivet i teorin och praktiken? I teorin är det ju inga problem men jag har ett stort behov av att integrera teorin i praktiken för att få full förståelse. Jag är helt övertygad om att kulturella utbyten ger oanade kunskaper och erfarenheter. Jag vill kunna se skillnader och olikheter i praktiken för att kunna skapa förståelse och få nya idéer till fortsatt arbete, av den anledningen har jag också behov av att få arbeta nära och i direkt kontakt med just vuxna, gärna över landsgränserna, direkt med studenter i Sydamerika...

Har förresten ett arbetsnamn på mitt arbete som gäller tills vidare..."100 fjärilar och lite snö"...

Berörd

Har precis sett filmen "Pojken i randig pyjamas" och kan inte annat än bli oerhört berörd...och upprörd. Berörd över filmens innehåll och handling, hur oskyldiga människor dras in i andras idioti, maktbegär och oförmåga att känna empati. Upprördheten grundar sig i känslan av maktlöshet över det som var en realitet och ren fakta för (alltför) många för inte alltför länge sedan. Hur lång tid det än gått får vi aldrig någonsin glömma bort att påminna varandra om människans fasansfulla sida som vi alla troligtvis besitter och som kan komma upp till ytan i "fel" sammanhang.

En form av glädje infinner sig också i slutet av filmen som på intet vis är lyckligt. Glädjen över att pojkarnas oskyldiga möte leder till vänskap och glädje, den lilla tid som återstår för dem. Vänskap inger hopp.Det ger även mig möjlighet att reflektera över min roll gentemot exempelvis människor i Latinamerika...den vänskap som hittills skapats i dessa möten är en glädje som grundar sig i en gemensamhetskänslan. En känsla av rikedom som är lätt att plocka fram eftersom alla mina latinamerika-möten varit positiva. Trots våra olika liv är vi i grunden så oerhört lika. Lika men olika, enskilt och i grupp. Vänskap knyter gemensamhetsband vilka i sin tur kan leda till livslång vänskap.

Tankar från en 40-åring...

Jag har en vision. Jag har en dröm...eller egentligen flera drömmar men just nu handlar drömmen primärt om att kunna skriva en magisterexamen i nära samarbete med ett land i Sydamerika. Jag har lite idéer om vad projektet skall handla om och har börjat söka, tänka och försöka formulera mig kring detta. Eftersom jag är en heltidsarbetande lärare, student och dessutom mamma, är vänskapen med tiden något jag ständigt måste förvalta väl. Vi ( jag o tiden) är inte alltid vänner men det fungerar. Nu har jag plötsligt fått ytterligare en faktor jag måste försöka komma överens med...som för övrigt också är en form av tid...ÅLDERN! Jag söker möjligheter att förverkliga min dröm, men uppenbarligen har åldern, redan vid 40, börjat göra sig påmind i form av motgångar och hinder! För gammal för att söka MFS...Palmestipendiet gjorde det möjligt för mig för att för en stund tänka positivt, men läser jag det finstilta vänder de sig till ungdomar! Hur gammal är man när man lämnar ungdomsstadiet?

Jag vill fokusera på skrivandet men får lägga oerhört mycket tid på att fundera kring ekonomin och hur det skulle kunna lösa ett eventuellt utbyte. Jag VILL inte vara för gammal för att göra saker! Bekymren över ett eventuellt stipendium blir för central och hindrar mina tankar från att avancera framåt! Samtidigt vet jag ju av erfarenhet ( ja, det är faktiskt fullt möjligt för en 40-åring att säga) att charmen med hela denna process ligger i hittandet av lösningar. Synd bara att man inte har möjlighet att se det så positivt förrän efteråt...

Drömmar...

Jag försöker hitta andra studiekamrater på bloggen...lyckas inget vidare. Vet inte om det är tänkt att samtliga studenter skall ha sina egna bloggar för att kommunicera sina tankar och sin utveckling. Känner mig lite osäker men är också övertygad om att jag under kommande möten i Linköping kommer att få en del svar.

Ser för övrigt fram emot ett nytt möte på fredag. Ser bl.a. fram emot att träffa Leonel som jag inte träffat sedan april. Behöver fylla på förrådet av inspiration och nya tankar. Är, som jag nämnt tidigare, i oerhört behov av fysiska möten för det är i dessa möten jag kan spegla mina tankar, kring den interkulturella pedagogiken, i mina kamraters. Tycker att det hänt så mycket det senaste halvåret, främst med det tekniska, så jag ser det som ett nytt kapitel i vår bok, ett kapitel som kan öppna upp för många fortsatta bra möten!

Har under en tid längtat tillbaka till Sydamerika. Mina tankar kretsar mycket kring hur ett arbete på D-nivå skulle kunna ske i samarbete och i samskapande med någon annan D-student i syd. Vill fortsätta arbetet med att utveckla pedagogiska verktyg och då helst tillsammans med någon medstudent i exempelvis Ecuador. Vad kan vi lära av varandra? Skillnader och likheter i pedagogiska tankar? Hur utvecklar vi pedagogiken, i båda länderna, så att den passar samtiden OCH människorna? Min allra högsta önskan vore att få tillbringa tid i landet där min medstudent finns och lära på plats för att sedan låta medstudenten befinna sig på plats i Sverige för att aktivt kunna ta del av vår pedagogik. Utifrån detta skulle världen kunna förbättras. Eller åtminstone förändras en aning...

Knölig inledning...

Jag vill så gärna komma igång med skrivandet men saknar inspiration och mod (?) och har börjat släppa mina första tankar kring innehållet i mitt kommande arbete. Är fortfarande intresserad av att göra ett arbete tillsammans med Ecuador/Peru /Bolivia, men kanske är det bättre att fokusera på annat än det jag först hade i åtanke? Jag har haft en knölig inledning på terminen...ingenting flyter och jag stöter på motgångar. Kanske är det inte meningen att jag skall skriva om pedagogiken ur ett Sarayaku-perspektiv...Iaf så hoppas jag på energi och inspiration när vi startar upp kurser i Linköping under kommande fredag. Det brukar ofta hjälpa att träffa kurskamrater och delta i ett Interkulturellt sammanhang.

Min Tankeblogg

Inom en ganska snar framtid kan jag se mig som D-student på kursen...spännande och nytt! Har många förhoppningar och ser med spänd förväntan fram emot det som komma skall. Är medveten om min iver att komma igång, är dessutom oerhört medveten om stolpskotten... Har varit med här alltför länge för att kunna bortse från problemen och motgångarna. Vill dock bara nämna dem, de kommer aldrig att få mig på fall!

Jag räknar kallt med att få arbeta mer eller mindre intensivt under de kommande två åren. Har tankar kring ämne och upplägg som jag fick redan under vårens resa i Ecuador, Peru och Bolivia. Vi får se hur de utvecklas... I mina nuvarande tankar finns en jämförande, pedagogisk studie med utgångspunkt i Ecuador.

Eftersom jag själv varit aktiv i utformandet av kursplanen till D-kursen räknar jag den som mitt allra första lärkontrakt. Kommer fortsättningsvis att utveckla mina tankar här i min tankeblogg och jag hoppas att alla tekniska under även fortsättningsvis kommer att fungera utan problem. Är dock i detta skede ännu inte säker på hur kommunikationen med övriga deltagare kommer att fungera. Är det bara tänkt att man skall gå in o läsa varandras bloggar? Kommer det finnas ett gemensamt, öppet forum?

Jag är i alla fall nöjd att jag fått igång bloggen och dessutom skrivit mina första inlägg.

Avslutande tankar kring vårens resa

Avslutande reflektioner - ECPEBO
Denna, den sista dagen av vår interkulturella resa tänker jag skriva ner mina avslutande tankar kring resan.
Tidigt imorgon bitti går flyget tillbaka till Sverige, via Brasilien och Frankrike. Vi har en 30 (!) timmar resa framför oss, men på onsdag kväll står vi åter på svensk mark, bra för våra magar som lever ett eget interkulturellt liv, lite tråkigt eftersom jag trivs med människorna här.

Resan har gett mig perspektiv på kursen i interkulturell pedagogik, dels på innehållet, dels på de övriga deltagarnas förutsättningar för sitt lärande. Jag har blivit medveten om ordens betydelser, samma ord fast i olika kontexter, exempelvis hur begreppet interkultur uppfattas i Sverige respektive LAtinamerika. Här läggs mycket fokus på identitetsperspektivet - genom alla kursens nivåer. I Sverige finns identitetsperspektivet med i stor grad i A-kursen för att därefter ge alltmer plats åt andra perspektiv. Jag känner en stor tacksamhet för resan och vad den eventuellt kommer att betyda för mig för min förståelse och utveckling inom interkulturell pedagogik. Nu kan jag dessutom relatera till en verklighet istället för som tidigare; till andras berättelser och andras perspektiv. Det egna perspektivet är långt mer mångfacetterat och innebär att jag ökat på en förståelse jag tidigare delvis haft, tack vare mina resor i Ecuador, men om Peru och Bolivia visste jag ingenting. Dock måste jag erkänna - är fortfarande mer förälskad i Ecuador.

Det har varit oerhört spännande att i så många olika, vitt skilda, miljöer delta i seminarier och diskussioner kring interkulturaliteten. Språkligt har det varit en stor utmaning eftersom många ord inom detta område fattas i mitt spanska ordförråd. Vi har suttit på stampade jordgolv under tak av bananblad i Santo Domingo de Tsachilas (Ecuador) och vi har suttit i stora salen på utbildningsministeriet, med sammetsgardiner, fiskbensmönstrad parkett och kristallkronor i Oruro (Peru). Båda lika speciella platser för mig nu och båda precis lika mycket värda ur ett interkulturellt perspektiv. Det är inte husen, rummen eller utsmyckningarna som bidrar till om det blir ett bra interkulturellt möte eller ej - det är människorna i dem och anledningarna till deras närvaro! Studenterna har höga ambitioner och redovisar ofta mycket omfattande och välarbetade arbeten. De ansvariga har mycket stora förväntningar, förhoppningar och ambitioner för att studenternas arbeten skall uppnå såväl de svenska universitetens krav utan att glömma bort sina egna perspektiv kring kultur och identitet. Interkulturaliteten är mycket starkt förknippad med den egna gruppens identitet och måste så få vara. Eftersom vi som reser tillsammans, jobbar och bor så nära och intensivt är det också oundvikligt att lära känna sina reskamrater på ett djupare plan. Vi har haft flera informella möten och givande diskussioner kring ett flertal olika teman. Exempelvis huruvida ett genuint möte måste ses ur ett längre perspektiv eller om de kan vara korta, rentav ögonblickliga. Ytterligare ett spännande runda-bords-möte diskuterades över en pizza i Oruro och handlade om kläder och klädkoder och vikten av att anpassa sig till allmänna klädkoder eller om man bör utgå från sin egna vilja. Jag vill minnas att vi kom fram till att en medelväg fungerar bäst.Vi har två möten kvar innan vi sammanfattar resan. Min förhoppning idag är att vi skall hinna med en tur till marknaden. Dels vore det skönt att få gå lite innan flygresan, dels vore det trevligt att på så vis ta adjö av staden vi befunnit oss i i hela två dagar - nästan rekord!

Min Interkulturella Värld

Detta är mitt första lilla försök till inlägg på min allra första blogg. Tror jag lyckats skapa den korrekt och har till och med personifierat den något. Utmaningen ligger just nu i att få in rätt saker och tankar på rätt plats. Mycket arbetet återstår...